Civilstånd och familj

Civilstånd

Om vi börjar med att gräva ned oss i "Civilstånd" så finns det en hel del stenar att vända på.

Som jag har förstått det så kan en person vara "ogift", "gift" eller "änka""/änkling". Det kanske också räknas som "civilstånd" att vara "frånskild" och "sambo". "Partnerskap", alltså samkönade äktenskap bör väl också vara ett "civilstånd". Däremot är det väl mer tveksamt om "särbo", "delsbo", "kulbo", "ensamstående" eller liknande betraktas som civilstånd. Nåväl, just nu betraktar jag mig som "ogift" och möjligtvis "frånskild".

Sen kommer nästa fråga  Om jag är ogift på grund av att jag är frånskild - vad är jag då? Fru eller Fröken

Jag har valt att tittulera mig Fru när jag tex bokar en flygbiljett eller liknande då man måste uppge det. Vad gör ni andra?

Familj

Det där med "familj" tycks också variera under min livstid. När jag var barn och bodde med mina föräldrar och syskon var det enkelt - då var mamma, pappa och mina syskon min familj.

När jag flyttade hemifrån och gifte mig första gången och fick två barn - då var maken och barnen min familj. Men..., mamma och pappa och mina syskon var fortfarande en viktig del av mitt liv och betraktades fortfarande som "familjen".  Dessutom fanns det en svärmor och svärfar som på något sätt också tillhörde familjen.

Jag skilde mig, blev ensamstående  och hade barnen på halvtid. Vilka tillhörde då min familj? Barnen förståss (även om ett av dem var skriven på annan adress) och jag såg dem 50% av min tid. Mina föräldrar - även om jag inte alltid delade deras åsikter och bodde mer än 10 mil ifrån dem. Däremot mina syskon hade jag inte längre så mycket kontakt med så dem betraktade jag inte längre som medlemmar i "min familj".

Träffade sen en ny man. När jag väl gifte mig med honom blev han, mina två barn från tidigare äktenskap och vårt nya gemensamma barn min familj. Mina föräldrar började bli gamla och skröpliga och räknades bort. Mina nya svärföräldrar höll sig på sin kant vilket gjorde det ganska lätt att utesluta dem från begreppet "min familj".

Strax efter det att jag fyllt 50 började det hända saker. Maken träffade en ny ung tjej och stack, och jag blev frånskild. Det enda barnet som fortfarande bodde kvar hemma blev boende hos mig på halvtid. Mina två älsta barn gifte sig så jag fick en svärson och en svärdotter. Dessutom fick jag två barnbarn! Och till råga på allt så dog mina föräldrar - först mamma och strax därefter pappa.

Vilka tillhör nu "min familj"?

Det jag har kommit fram till är att i allafall  "jag själv" ingår i "min familj". Just nu så ingår också yngsta dottern, som är skriven på samma adress som mig, i  min familj. Hon är visserligen myndig och längtar förtvivlat till eget boende men tillsvidare betraktar jag henne som familjemedlem. 

Jag är dock lite osäker på hur jag ska förhålla mig till min älsta dotter, hennes man och mina två barnbarn - de bor ganska nära, jag träffar dem ofta, men är de medlemmar i "min familj"??

Min son är gift och bosatt i Tyskland. Vi ses inte så ofta och jag talar inte Tyska. Är han och min svärdotter medlemmar i "min familj"??

Jag har träffat en ny man. Han har delad vårdnad av tre minderåriga barn, bor i en annan stad en bra bit bort från mig. Vi träffas ca en helg i månaden. Vi är inte gifta, förlovade eller på annat sätt ihopkopplade - kanske skulle kunna betraktas som  "delsbo". eller "särbo". Tillhör han "min familj"?

Vad har alla andra för definition på "familj"?

Kön och ålder - hur påverkar det min situation?

Kön och ålder borde inte påverka vilka val man ska eller förväntas göra - men..., det gör det!

Det gjorde det också för hundra år sedan.

Egentligen kan jag bara redogöra för hur jag uppfattat att det var att vara kvinna, men jag ska också försöka beskriva hur jag upplevt att män i samma ålder som mig har åldrats.

Små barn upp till ca 8 år

Jag vill påstå att det ÄR skillnad på flickor och pojkar generellt (även om det finns undantag).

- Pojkar tar för sig på ett mer självklart sätt. Är oftast mer fysiskt aktiva och djärva. Lekarna är ofta våldsamma och ljudliga. En pinne blir lätt ett svärd och fordon är ofta populära.

- Flickor är oftast lite mer tillbakadragna och backar oftast vid konflikter. De är inte lika riskbenägna och leker oftare stillsamma lekar än poljkar.

Jag vill påstå att könet faktisk påverkar vilka val barnet gör. Det kan tex gälla val av lekar, kläder, aktiviteter, etc. Sjävfallet påverkar också föräldrar, syskon, kompisar och annat - men.., könet är absolut en komponent som påverkar.

9 - 17 år

Här påverkar könet väldigt mycket. 

- Generellt utvecklas flickorna under dessa år mycket fortare och blir mer mogna än pojkarna. Det gäller inte bara mentalt - det gäller också fysiskt. 

- Generellt förblir pojkarna barn längre. Pojkar brukar kunna "snöa in" på sina intressen och kunna bli väldigt fokuserade eller bli "kalenderbitare". Naturligtvis är det väldigt olika vid vilken ålder pojkarna kommer in i puberteten och hur de uppträder.

Självklart kan yttre påverkan såsom föräldrar, skola, kompisar och annat påverka hur ungdomarna blir bemötta och vilka val de gör. Men..., jag tror fortfarande att könet och hormoner påverkar en hel del.

18 - 30 år

Den här perioden tror jag nog att tjejer och killar är mest lika under hela ålderstrappan - även om det kan finnas en del skillnader. Framförallt tror jag att tjejerna generellt går ur skolan med bättre kunskaper och betyg än killarna.

30 - 50 år

Tja, det här är i princip större delen av yrkeslivet och familjelivet. 

I yrkeslivet får vi väl hoppas att vi blir mer och mer jämlika, men fram tills nu har det väl varit skillnader. 

Det är fler pappor som tar allt längre föräldraledighet och ansvar för sina barn, och det är toppen. Dock tycker jag fortfarande att jag på arbetsplatsen kan se en tendens att kvinnor som kommer tillbaks från föräldraledighet behandlas lite annorlunda (läs sämre) än män som kommer tillbaka. Fortfarande är det så att kvinnor inte gör samma karriär som män under sitt yrkesverksamma liv. Jag tror att det beror på att kvinnor inte är lika riskbenägna som män.Kvinnor är inte lika bra på att framhäva sig själva. Män väljer hellre män som chefer.

I familjelivet är det väl likadant - vi har blivit mer och mer jämställda men..., det finns en bit kvar tills vi kan kalla oss "lika". Generellt har det varit så att kvinnan tagit mest ansvar för hem, familj, släktingar, etc. Mannen brukar generellt kunna behålla sina hobbies, "hjälpa till" med hemarbetet, sköta om bilen och andra tekniska saker.  

40- och 50-årskriser tycks visst båda könen få men jag tycker det är lite patetiskt med de män som börjar tråna efter 25-åringar när de närmar sig 50.

50+

Jag vill påstå att strax efter 50 så blir man som kvinna väldigt oattraktiv och snudd på osynlig. Det gäller framförallt i yrkeslivet och när man går ut på krogen eller liknande. Jag undrar vad det beror på?

Både kvinnor och män åldras. Våra kroppar åldras också olika beroende på hur hormonproduktionen förändras.  Varje individ (oberoende av kön) har också medvetet eller omedvetet skött om sin kropp, sin fysik, och sitt intelekt på olika sätt - en del har förfallit och andra är frächare än någonsin. Och visst påverkar utseendet - framförallt för kvinnor vill jag påstå.

Livet har också farit fram lite olika med oss och ärrat oss. Jag vet inte om kvinnor är känsligare än män men enligt statestiken så är det fler kvinnor än män som drabbas av tex utmattningssyndrom och psykisk ohälsa. Jag tror också att livet kan upplevas exakt lika tufft vare sig man är man eller kvinna.

Hur som helst så har jag förmodligen haft ett relativt "normalt" och "vanligt" liv fram tills nu. Jag har blivit uppfostrad så som man blev på 50- och 60-talet. Då var kvinnans roll väldigt tydlig - i hemmet!
På något vis så har det etsat sig fast så jag har nog kännt ansvar för hemmet under hela mitt liv men också samtidigt yrkesarbetat. Fler än jag födda på 50-talet som känner igen sig??

När mina föräldrar blev gamla och skröpliga så var det lite av en självklarhet (från deras sida) att döttrarna skulle ta sitt ansvar. Jovisst - så blev det naturligtvis! Det blev hemtjänst inom familjen - någon här som känner igen sig??

Förväntningar, fostran och gamla mönster sitter förmodligen väldigt djupt rotade i ryggmärgen. Det är inte lätt att bryta gamla vanor och vara rebell. Så många år av att serva andra (makar, barn, föräldrar, kollegor) har gjort att jag glömt bort mig själv och mina egna behov. Det är så illa så att jag inte ens vet vad jag vill!

Vad gör alla andra???

Här sitter jag och googlar och undrar vad alla andra gör som är i samma situation som jag själv. Hittar ingenting som stämmer in på min situation och därför inget jag kan få vägledning eller inspiration från. Vad sjutton gör folk egentligen - hur tänker alla andra - och vad vill de göra med sina liv???

Eftersom jag inte hittar några svar på nätet tänkte jag dela med mig av mina dilemman och beslut och hoppas det kan inspirera (eller stoppa) någon annan att göra liknande förändring.

Till att börja tänkte jag berätta om mina förutsättningar och min livssituation. Jag vet att vi alla har olika bagage men det handlar ju om att titta på sin egen framtid och vad man vill göra av sitt eget liv.

Ålder och kön

Just nu 55+ och kvinna. Jag vet inte om förutsättningarna är olika mellan könen - borde inte vara det, eller ....???

Civilstånd och familj

Ensamstående. 

Hur gick det till? Ja det var kanske inte något jag själv valde för drygt 4 år sedan men det är sån´t som händer. Min man sen ca 25 år träffade en yngre kvinna och upptäckte att han ville göra något annat i sitt liv. Vips var vi skilda och det kände som någon ryckt undan mattan för mig. Någon som känner igen sig?

Det var då det och jag har landat med fötterna på jorden igen och har en mycket kär vän - särbo - i en annan stad en flygtimme bort.

Mina 3 barn är "min familj". Bara det yngsta (20 år) bor ömsom hos sin pappa och ömsom hos mig. Hon har precis fått jobb och egen inkomst och vill självklart flytta hemifrån så den stunden kommer förmodligen alldeles strax. Mina två älsta barn är gifta och den älsta har dessutom givit mig två barnbarn.

Mamma gick bort under ett par tuffa månader 2010, alltså samma år som jag skilde mig. Jobbig kombination - inget jag rekomenderar men svår att påverka. Pappa gick bort för ett knappt år sedan - saknaden är stor.

Boende

Egentligen tog jag första riktigt stora steget redan förra sommaren - då bestämde jag mig för att göra något radikat med mitt boende. Jag sålde huset! Det är väl fler personer än jag som ekonomiskt nästan gått ned i spagat bara för att få behålla huset/lägenheten efter en skillsmässa? Men.., efter ett par år och lite sunt förnuftigt tänkande och räknande så inser man att bostaden är både för stor och dyr för den nya livssituationen - då är det dax att sälja. Däremot hade jag inte bestämt mig för vad jag skulle flytta TILL, så jag skaffade mig ett temporärboende - en andrahandslägenhet strax utanför stan. Slängde och sålde det mesta av bohaget för att få plats. Dessutom lyckades jag pricka in flytten samtidigt som min pappa gick bort och rensning, bouppteckning och bodelning efter honom (och mamma) satte igång. Jobbig kombination det också - inget jag rekommenderar men svårt att påverka.

Arbete

Har under hela mitt liv vare heltidsarbetande inom IT. Senaste 6 åren på ett företag som gjort en del omorganisation i ledningen som indirekt har påverkat min arbetssituation ganska rejält. Jag vare sig vill eller orkar redogöra för detta men det har slutat med att jag precis i skrivande stund är sjukskriven sen ett par veckor tillbaka med diagnos "utmattningssyndrom". Tacksam att det inte var senil demens som jag först trodde. Kort sagt - det faktiska arbetssysslorna jag haft är inte riktigt de jag vill jobba med och jag har erfarenhet av.

Summering

Såååå......, summan av ovanstående har gjort att jag seriöst har funderat på att göra en riktig helomvändning med mitt liv.